Att vandra över en äng där dimman lagt sig tät

I nuet råder ovissheten om framtiden. Det bär med sig en längtan efter något bättre, en önskan om en solskenshistoria där oro och tyngd är som bortblåst och där lättnad råder. Det är lite som att vandra över en äng där dimman lagt sig tät. Doften från blommorna finns runtomkring, marken är full av grönska, du vet om att precis där du går är omgivningen något utav det vackraste men framför ögonen är dimman så tät att du inte ens ser din egna hand när du sträcker ut den. Ovissheten om vad som komma skall sköljer över dig och mitt i all ångest och alla fallna tårar så faller du ihop.
 
Där nere på marken, med kinden mot gräset, dit dimman inte når, för du handen mot ögat för att torka dina tårar. I stunden då dina fönster för själen åter igen öppnas, då luften når ner i dina lungor och då sommarbrisen drar varsamt genom ditt hår ser du vallmo och blåklint intill din kropp. Dit dimman inte når är världen allt klarare så du stannar där nere ett litet tag. Du stannar i gräset, bland blommorna, känner lugnet och försöker andas.
 
Den dimmtäckta världen får vänta. I alla fall idag. 
[Blandat], [Blubb som fisken sa] | |
Upp