Stanna tiden nu... bara några timmar

Ni vet den där känslan då allt känns bra? Den där sekunden då tiden gärna fick stanna upp och lämna en svävandes i den rogivna bubblan som känns så underbart mysig och fantastisk. Om den lilla sekunden där lyckan står och knackar på dörren medan ögonen landar på Åkes vackra gyllenbruna ögon... om den lilla sekunden fick vara några timmar istället... då vore jag tacksam.
[Blandat], [Blubb som fisken sa] | | Kommentera |

Måndagen inleder veckan

Det är en ny vecka, en nystart om man så vill. Den startade bra med lunch och fika tillsammans med fint folk och nu håller jag hemmaläge med en sovandes tax. Saker och ting är jobbiga ibland men långt där borta, någon kilometer in i den svarta tunneln så brinner ett litet värmeljus som inte tycks slockna av den påtagliga vinden som viner förbi lite då och då, det känns hoppfullt. Det blir bra!
[Blandat], [Blubb som fisken sa] | | Kommentera |

Du ska veta att jag verkligen ville ta ett sista farväl av dig

Jag tog en lång dusch, sminkade mig, fönade mitt blåa hår, klädde mig i en spetsklänning och gick med Jons hand i min till parkeringen. Vi satte oss i bilen, två klädda i svart med en röd ros mellan oss, i bilen som tog oss till en utav Malmös alla kyrkogårdar. Igår hölls begravningen för fina Lena som i dagarna gått bort och blivit ett med vinden. Ingen från familjen hade möjlighet att gå, ingen utom jag och det kändes självklart att gå dit. Jon var fin som följde med fastän han aldrig träffat Lena. Vi körde till kyrkogården, vi var där tidigt, ca 50 minuter innan allt skulle börja. 
 
Jag satt där, tittade ut genom rutan, på folket som gick förbi, på gravstenarna innanför staketet som omringade viloplatsen. Jag andades ett sista andetag innan luften runtom mig försvann, trycket över bröstet ökade, de enorma skuldkänslorna över allt som jag gjort fel i mitt liv och allt som komma skall sköljde över mig. Jag började känna mig liten och obetydlig, värdelös som överhuvudtaget tänkte att jag, som inte ens klarar gå och handla mat vissa dagar i veckan, att jag som inte klarar jobba skulle kunna ta mig till en begravning där jag knappt kände någon och ta farväl av en människa som jag inte träffat på flera år trots att hon betydde något för mig. Hur kunde jag ens tro att detta skulle gå från allra första början?
 
Ångesten ökade, tårarna forsade och trots att Jon var så fin bredvid mig där han försökte både peppa och även säga ifrån på skarpen om att det enda som krävdes, just då var att jag kunde gå ut ur bilen så gick det inte. Allt utanför kvävde, det kändes hotfullt - som om jag inte hade där att göra. Då kom skuldkänslorna över att jag inte kunde klara av den simpla handlingen som att öppna dörren och gå ut ur bilen för där finns så mycket mer att bry sig om än ångest. Där finns värre saker, tankarna inom mig som jag bär omkring på, rösten som skriker på mig hur grå, tråkig och värdelös jag är sitter ju bara i huvudet. Jag började andas häftigt igen, trycket över bröstet ökade allt mer och jag hamnade i ett rökfyllt mörker där ingenting utanför existerade. Allt blev nattsvart. Avlägset hörde jag Jons röst och de ord jag fick fram var "Jag vill inte, jag vet inte, jag vill inte" osv. Han gick ur bilen, tog sig runtom, öppnade min dörr och föreslog en promenad. Jag vägrade, jag kunde knappt andas. Han stängde igen och vi satte på nytt bredvid varandra i bilen.
 
Då började klockorna ringa. Begravningen hade börjat bara några meter ifrån där vi satt. Ångesten blommade upp på nytt. Händerna knöt sig och allt blev mörkt igen. Jag klarade inte gå in, jag var så nära men det gick inte. Några minuter senare så lyckades Jon övertala mig att lämna bilen. Vi promenerade på kyrkogården, gick runtom kapellet där begravningen hölls och 20 minuter därefter åkte vi därifrån. Det tog mig 70 minuter att landa, till ingen nytta. Jag gav upp och det känns inte bra alls. Gårdagen spenderades därefter mest i sängen, under täcket. Huvudvärk och yrsel som följer med hysteri tar tid att bli av med speciellt som sådana känslor får läggas på hyllan när en valp vill bli jagad och få leksaker kastade till höger och vänster. Åke går ju först i alla lägen. När Åke somnade gjorde jag detsamma.
 
Jag försökte, det gick inte, men Lena - du ska veta att jag verkligen ville ta ett sista farväl av dig och ge dig den ros som nu står i köket. Det är din ros. Du var så fin och fastän vi inte sågs på flera år så värmde alltid dina kommentarer i min blogg och på mina inlägg på facebook. Jag har genom min uppväxt hört så fina ord sägas om din person och all den kärlek tar jag med mig i min bild utav dig från tiden då jag inte ens var påtänkt. Sov gott Lena ♥
Upp