Igår såldes min älskade stuga

Igår mötte jag och Jon upp en man, yngre än oss, i min älskade kolonistuga som står tom med ett stort renoveringsbehov i en trädgård som både är torr och vissen. Renoveringen som påbörjades innan min sjukskrivning förra året blev aldrig färdig, vattenbristen i Malmö är kvar ännu och regnet som kommit har knappt varit till någon nytta för växtligheten. Ändå ville den yngre mannen köpa stugan. Det var han som kontaktade mig fastän stugan inte ens var till salu. Stugan skulle säljas färdigrenoverad med välskött trädgård nästa år. Det blev inte så, ibland blir det inte som man tänkt och det är egentligen väldigt skönt! Den yngre mannen köpte stugan igår och fastän att hela processen var jobbig och fastän jag höll undan tårarna vid flera tillfällen så måste jag erkänna att den plats som tidigare varit min lilla livmoder, min lilla plats att andas på och fly undan verkligheten i inte var det jag kallade "hemma" längre. Stugan hade blivit ett måste för mig, något den aldrig varit förut.
 
Just nu består alla minnen från fester, grillkvällar, vanligt häng med fina människor, egentid, sena nätter och timmar spenderade i trädgården med blommor och blad. Just nu är minnen det enda jag har kvar av min älskade stuga. Nu får någon annan ta hand om den. Tack för 9 år och 4 dagar min fina vän! 
[Allt om min kolonilott], [Blandat], [Påverka] | | Kommentera |

Introvert vs. Extrovert

På BoredPanda delades en artikel full av printscreenade texter där folk via twitter delat med sig igenkännande och rogivande tankar kring hur det är att vara introvert under hashtagen #IntrovertTurnOns. För mig som är en introvert person är det svårt att sätta mig in i hur livet är som extrovert. Jag har extroverta inslag givetvis. Jag har inget emot att sätta mig på en uteservering i stan och dricka öl, gå på konserter eller hemmafester men inombords önskar jag varje gång att det ska bli inställt så jag får vara hemma och mysa. Det är roligt när jag lämnar hemmet, mina vänner är underbara och världen utanför huset likaså men ingenting är så bra som egentiden bakom stängda dörrar. När jag kommer hem och får vara själv eller med Jon och Åke. Jag behöver egentligen inte vara helt själv. Det är underbart att gå omkring med Åke i släptåg och det är mysigt att Jon är här hemma också. Dom två är undantaget eftersom jag kan vara ensam med dom. Jag tvingas inte vara social, jag behöver inte hålla uppe en konversation. Det är okej att ligga i tystnad bredvid dom lika mycket som det är okej att skratta och skämta eller hålla långa diskussioner. 
 
Att vara introvert är fantastiskt för man känner sig aldrig ensam. Varje gång en mobil går sönder, när jag glömmer den i ett annat rum på ljudlöst eller när den bara krånglar och inte gör som den borde så blir jag glad och det är nog därför som jag inte lagat den sedan den sprack både på framsida och baksida för över ett år sedan. 
 
Jag kan gå dagar utan att träffa någon mer än Jon och åke. Det är det jag ser mest fram emot semestern som kickar igång på måndag - att inte träffa folk. Människor suger otroligt mycket energi. Efter en dag i andras sällskap behöver jag en halv för att vila upp mig och tanka batterierna annars blir jag socialt utmattad och mår dåligt. Jag har genom åren fått höra otaliga gånger hur tråkig jag är som aldrig hör av mig och periodvis inte vill hitta på något men efter min sjukskrivning förra året och efter mitt ständiga arbete med mig själv för att nå någon form av inre acceptans så har jag kommit fram till att det inte är fel att vara introvert. Vi är bara olika.
 
Jag älskar regnfyllda dagar, dagar då ingen ringer mig, en bra film, underbar musik, växter, hemmadagar med Jon och Åke, lugn, mys, ingenting planerat, inställda planer, sovmorgon, sena nätter, kaffe utomhus med utsikt över trädgården, ligga på mattan och försvinna bort i fantasin mm. Livet är fantastiskt även när man inte behöver umgås med människor.
 
 
[Blandat], [Påverka] | | Kommentera |

E65.an - Varför så många olyckor?

Imorse på väg hem från jobb på E65.an mellan Malmö och Skurup hamnade jag i en lång stillastående kö. På radion berättade dom om ännu en singelolycka där en bil kört in i mitträcket och i stunden kände jag mig lika avtrubbad och van av händelsen såsom jag blev när jag bodde i Malmö och hörde om ännu en skjutning eller bilbrand. Allt återupprepar sig hela tiden och jag förstår inte varför? Malmö är en större stad (i lilla Sveriges mått), där finns problemområden och människor som pysslar med olaga ting, tillhör gäng och leker med vapen - idioter helt enkelt men E65.an som visserligen är en lång väg allt som allt men rent krasst är ganska kort mellan just Malmö-Ystad har olyckor på sig stup i kvarten. Vad är grejen med folk som kör denna sträckan? Varför ska så många försöka pricka mitträcket? Det är inte en avancerad väg att köra, den är tydlig och visar tidigt med skyltar när det går från två filer till en och tvärtom. Olyckan imorse är den tredje på raken inom loppet av tre dagar. Ska det ske en till imorgon? 
[Blandat], [Påverka] | | Kommentera |
Upp