Kalas för Elias

Idag har det avrit systersonens dag hela dagen. Tänk att den lille plutten redan hunnit bli 4 år, galet vad tiden går fort fram. På kvällskvisten firades han hemma hos syster av de närmsta där superhjältar var temat, främst hans favoriter Pyjamashjältarna. Av mig och Jon fick han ett dockskåp som jag renoverat med nya tapeter och golv. Jag fixade ihop tre sängar, lite tavlor, några blommor och installerade belysning i varje rum. Det blev en liten upgrade från hur det såg ut när jag var liten. Av mamma och pappa fick han en hemmabyggd säng som ska efterlikna en utav pyjamshjältarnas bilar. Det blev ett "vi-gör-presenterna-själv"-år.
 
 
Till middag bjöd syster på tacos, så enkelt och så himla gott! På väggen hade hon satt upp stora ballong-bokstäver som bildade Elias fina namn. Syster är bra på att anordna kalas, det är alltid fint och inbjudande. Alla är välkomna, till och med grannens barn kom dit och lekte med Elias.
 
 
På vägen dit, innan vi kom till kalaset, hade jag och Jon fått i uppgift att hämta tårtan som enligt syster skulle befinna sig i Fosie... men vid närmre koll på adressen var den vid Gustav Adolfs Torg i Malmö vilket är en otroligt stor skillnad, speciellt som den skulle hämtas samtidigt som ALLA slutar jobb och bilköerna var långa och stillastående på sina håll (påminn mig att ALDRIG börja jobba dagtid). Vi hade tur och fann en parkeringsficka precis utanför konditoriet, dock inte tillräckligt stor så att bilen skulle få plats... bilen stod på sniskan men Jon satt kvar medan jag sprang in och hämtade tårtan så det löste sig. Bilister bakom kom förbi trots att gatan var trång.
 
 
Tårtan var jättefin med bild av det genomgående temat men inget att rekomendera. Den var både gluten- och mjökfri men inte jättegod tyvärr. Det gjorde absolut ingenting för allt annat var verkligen perfekt. Syster är grym, världens bästa! Nu sitter jag hemma, Jon håller soffläge, Åke sover och det borde vi med göra om ett litet tag för imorgon är det dags att fortsätta arbetsträningen på jobb. Allt ska bli bra igen så att jag kan slippa dagspass och komma tillbaka till min nattjänst! 
 
Tack syster för ett kalasfint firande! Grattis än en gång Elias och tackar till alla som var med idag!
 
 

Idag är det systersonens födelsedag! Elias blir 4 år

Hipp, hipp hurra för systersonen som idag fyller 4 år! Dagen ska firas med middag och tårta hemma hos syster och temat för dagen är favoriterna på tv just nu - Pyjamashjältarna. Av mig ska han få ett dockskåp som pappa byggde till mig när jag var liten och som jag nu renoverat. Där i ska alla figurer som syster gett honom bo och ikväll ska han få en säng byggd som en av hjältarnas bil av mamma och pappa... märks det att han är ensambarn? Ses ikväll ♥
 
 
[Blandat], [Speciella dagar och vår vardag] | | Kommentera |

Du ska veta att jag verkligen ville ta ett sista farväl av dig

Jag tog en lång dusch, sminkade mig, fönade mitt blåa hår, klädde mig i en spetsklänning och gick med Jons hand i min till parkeringen. Vi satte oss i bilen, två klädda i svart med en röd ros mellan oss, i bilen som tog oss till en utav Malmös alla kyrkogårdar. Igår hölls begravningen för fina Lena som i dagarna gått bort och blivit ett med vinden. Ingen från familjen hade möjlighet att gå, ingen utom jag och det kändes självklart att gå dit. Jon var fin som följde med fastän han aldrig träffat Lena. Vi körde till kyrkogården, vi var där tidigt, ca 50 minuter innan allt skulle börja. 
 
Jag satt där, tittade ut genom rutan, på folket som gick förbi, på gravstenarna innanför staketet som omringade viloplatsen. Jag andades ett sista andetag innan luften runtom mig försvann, trycket över bröstet ökade, de enorma skuldkänslorna över allt som jag gjort fel i mitt liv och allt som komma skall sköljde över mig. Jag började känna mig liten och obetydlig, värdelös som överhuvudtaget tänkte att jag, som inte ens klarar gå och handla mat vissa dagar i veckan, att jag som inte klarar jobba skulle kunna ta mig till en begravning där jag knappt kände någon och ta farväl av en människa som jag inte träffat på flera år trots att hon betydde något för mig. Hur kunde jag ens tro att detta skulle gå från allra första början?
 
Ångesten ökade, tårarna forsade och trots att Jon var så fin bredvid mig där han försökte både peppa och även säga ifrån på skarpen om att det enda som krävdes, just då var att jag kunde gå ut ur bilen så gick det inte. Allt utanför kvävde, det kändes hotfullt - som om jag inte hade där att göra. Då kom skuldkänslorna över att jag inte kunde klara av den simpla handlingen som att öppna dörren och gå ut ur bilen för där finns så mycket mer att bry sig om än ångest. Där finns värre saker, tankarna inom mig som jag bär omkring på, rösten som skriker på mig hur grå, tråkig och värdelös jag är sitter ju bara i huvudet. Jag började andas häftigt igen, trycket över bröstet ökade allt mer och jag hamnade i ett rökfyllt mörker där ingenting utanför existerade. Allt blev nattsvart. Avlägset hörde jag Jons röst och de ord jag fick fram var "Jag vill inte, jag vet inte, jag vill inte" osv. Han gick ur bilen, tog sig runtom, öppnade min dörr och föreslog en promenad. Jag vägrade, jag kunde knappt andas. Han stängde igen och vi satte på nytt bredvid varandra i bilen.
 
Då började klockorna ringa. Begravningen hade börjat bara några meter ifrån där vi satt. Ångesten blommade upp på nytt. Händerna knöt sig och allt blev mörkt igen. Jag klarade inte gå in, jag var så nära men det gick inte. Några minuter senare så lyckades Jon övertala mig att lämna bilen. Vi promenerade på kyrkogården, gick runtom kapellet där begravningen hölls och 20 minuter därefter åkte vi därifrån. Det tog mig 70 minuter att landa, till ingen nytta. Jag gav upp och det känns inte bra alls. Gårdagen spenderades därefter mest i sängen, under täcket. Huvudvärk och yrsel som följer med hysteri tar tid att bli av med speciellt som sådana känslor får läggas på hyllan när en valp vill bli jagad och få leksaker kastade till höger och vänster. Åke går ju först i alla lägen. När Åke somnade gjorde jag detsamma.
 
Jag försökte, det gick inte, men Lena - du ska veta att jag verkligen ville ta ett sista farväl av dig och ge dig den ros som nu står i köket. Det är din ros. Du var så fin och fastän vi inte sågs på flera år så värmde alltid dina kommentarer i min blogg och på mina inlägg på facebook. Jag har genom min uppväxt hört så fina ord sägas om din person och all den kärlek tar jag med mig i min bild utav dig från tiden då jag inte ens var påtänkt. Sov gott Lena ♥
Upp