Det som högg hårdast i bröstet var i onsdags då Åke fick ett anfall.

Dagarna som fått passera sedan ledigheten från jobb inleddes i måndags morse har varit minst sagt känslosamma. Vissa händelser väger mer än andra, en del har varit otroligt upplyftande och andra har varit tunga, oroliga och fyllda av tårfyllda ögon. Det som högg hårdast i bröstet var i onsdags då Åke fick ett anfall. 
 
Mina dagar oavsett veckodag spenderas alltid tillsammans med vår lilla tax. Vi leker med diverse bollar, jagar varandra och myser. Han hämtar fram alla sina saker och jag städar undan dom. Det är vår grej. En hund ger så mycket kärlek och förtjänar det tillbaka i mångfald. Åke är underbar. I onsdags somnade han på min arm, intill min mage där Knut snurrade runt och sparkade både en och två gånger. Åke verkade oberörd, han sov djupt och under tiden passade jag på att spela tetris. Det var en mysig stund, jag kom av mig flera gånger i spelet för att jag tittade på honom. Han är ju otroligt söt. 
 
Jag får tårar i ögonen när jag tänker på det som hände strax efter. Åke spärrade upp sina ögon och jag vill minnas att han fick panik i sin blick när hans ben sträcktes fram och hela kroppen låste sig. Jag trodde först att han behövde ändra läge så jag flyttade mig varpå han föll ihop och började skaka. Nacken var fullt utsträckt, alla ben stod ut, ögonen var fyllda av panik och kroppen bara skakade. Ett epileptiskt anfall? av vilken orsak? Jag greps av panik, jag minns inte senaste jag grät så hysteriskt som i den stund då jag kände mig maktlös över allt som höll på att hända honom. I panik ringde jag pappa, jag minns inte ens vad jag sa, jag var så rädd och tårarna forsade nerför kinderna. Anfallet höll på i 3-4 minuter men det kändes som en evighet. Jag vet att jag borde behållt lugnet men det blev kortslutning för mig.
 
Efter anfallet återhämtade Åke sig. Det första han gjorde när paniken försvunnit från hans blick, innan han ens hann resa sig upp var att titta på mig och vifta på svansen. Någon minut därefter lekte han med sin boll. Jag ringde veterinären som bad mig komma in kommande dag, dvs. igår. 
 
En utredning är nu påbörjad. Han fick lämna lite blod och veterinären lyssnade på hjärtat, kände igenom kroppen och konstaterade efteråt att han var en frisk och fin hund. Blodproven berättade att han inte hade liggande sjukdomar inom sig, han bar inte på en tumör eller liknande som kan ställa till det men dom berättade ingenting om ifall han kommer fortsätta få anfall. Veterinären förklade att det kunde röra sig om en nerv som låg i kläm någonstans längst den långa ryggen han har men en sådan sak kan man bara upptäcka med röntgen. Det kunde också röra sig om epilepsi, som inte går att bota men som går att behandla med medicin som gör anfallen färre och mildare... Eftersom vi inte vet så är nu nästkommande steg att vänta och se om ett anfall sker igen och när det i så fall sker försöka filma det (vilket är sjukt svårt med tanke på paniken som sköljde över en när han började skaka sist). Med en film är det lättare för veterinären att bedömma läget.
 
Nu har vi bara koll på honom, tittar till honom lite mer än vanligt och lämnar honom inte ensam hemma ens en liten stund... inte nu i början... inte första veckan iaf. 
[Blandat], [Påverka] | |
Upp