Sönderslaget pepparkakshus och Mys nere i filmrummet

När Knut hade namnsdag i måndags (Tjugondag Knut) så ville jag, som pricken över i:et i allt utdansande av julen, slå sönder pepparkakshuset men den dagen blev en känslomässig berg-och-dalbana då Åke fick sitt första krampanfall sedan mars förra året. Det blev aldrig av och sedan har annat kommit emellan. Idag tog vi tag i saken och jag både filmade och fotograferade händelseförloppet då Jon hjälpte Knutan att slå sönder det... Han blev dock väldigt ledsen när huset låg i bitar...
 
 
Efter en tupplur så var livet toppen igen för lillkillen så vi spenderade lite tid i vardagsrummet i soffan. Vårt vardagsrum har blivit Knutans lekplats. Ibland känns det nästan som jag måste nypa mig i armen för att faktiskt förstå att livet jag lever är på riktigt. Tänk vad lyckligt lottad jag är som får bo i detta fantastiska hus med denna underbara trädgården tillsammans med en kärleksfull sambo, ett lyckligt barn och en lika lycklig tax. 
 
 
Det är inte alla som kan säga att dom har ett stort vardagsrum där en 6 månaders (snart 7 månaders) bebis kan susa förbi i sin gåbil utan större hinder och som har en så pass bra planering av boendet med dörrar till varje rum så man kan stänga om sig för att låta barnet sova ostört några rum bort. Och hur många har en egen biosalong nere i källaren? Vi har det! På lördag kommer familjen hit för att fira mammas födelsedag och tanken är att vi ska mysa därinne framför en bra film. Vi har tjuvstartat och ätit kvällsmat två dagar i rad därinne. Jag är så tacksam över livet jag lever!
 
 
Upp