Tiden efter förlossningen på BB-avdelningen

Sjukhusvistelsen var en vinst för min del trots saknaden av Jon vid min sida om nätterna. Jag hade ingen rumskamrat alls första natten, personalen var underbar och Knut världens finaste nykläckta individ. Han gjorde inget väsen för sig, trots det sov jag inte en blund. Var tredje timme skulle han matas och resterande tid, då jag egentligen skulle sovit låg jag vaken och tittade på honom. Jon kom tidigt morgonen därefter och tillsammans mös vi i bebisbubblan. Tester gjordes med jämna mellanrum för att se så Knut mådde bra vilket han gjorde.
 
Under söndagen fick jag en rumskompis som åkte hem samma dag vilket ledde till ännu en lugn och fin natt där jag och Knut hade varandra och saknade Jon. På förmiddagen hälsade mamma, pappa och syster på. På eftermiddagen kom Jons pappa, mamma och syster. När vi blev ensamma, jag och Knut somnade han på mitt bröst flertalet tillfällen och jag tror aldrig att jag varit med om något mysigare i hela mitt liv som den formen av hud-mot-hud-kontakt. Den lilla plutten ovanpå mitt bröst, sovandes som en liten groda. Så underbar och så liten. När jag pussade på honom flinade han och när han öppnade ögonen och tittade på mig så smälte jag varje gång. 
 
 
På måndagen var Jon där tidigt igen. Vi gick på läkarkontroll med Knut och testerna visade fina resultat. Det var så pass att dom gav godkänt till att åka hem - mot att vi kom tillbaka på återbesök dagen efter. Vi lämnade på eftermiddagen, landade på hemmaplan och fastnade i lyckoruset, den dåliga sömnen, kärleken och familjelivet. 
 
 
Upp